Ledarkrönika ”Jag ska slåss framför Paris. Jag ska slåss inne i Paris. Jag ska slåss bakom Paris. Jag kommer aldrig att ge upp.”

Frankrikes premiärminister Georges Clemenceau i ett för framtiden inspirerande samtal med Winston Churchill 1918.

Georg Bruchmüller, överstelöjtnant inom den tyska artillerireserven, hade avskedats som ”oduglig för aktiv tjänst” 1913. Knappat ens en fotnot i historien, om det inte varit för att han kallades in under fanorna igen redan påföljande år, då världskriget bröt ut. Ödet ville att Bruchmüller skulle bli en av de som uppfann det moderna kriget.

I övermorgon är det nämligen hundra år sedan tyskarna klev upp från skyttegravarna. 21 mars 1918 inleddes Mikaeloffensiven, den första delen av Kaiserschlacht, operationen som skulle kasta ut engelsmännen i havet och leda till tyska soldater som paraderade på Champs-Élysées.

Nej, så blev det inte. Inte då...

Mikaeloffensiven började, precis som alla offensiver, med kraftig artilleribeskjutning av brittiska och franska skyttegravar. Men ändå inte riktigt som tidigare. Ovan nämnde Bruchmüller hade utvecklat en ny form av beskjutning. Istället för att låta granater regna ner över fiendens linjer under flera dagar, föregicks infanterianfallet av en kort men mycket intensiv artillerield över först lednings- och kommunikationsplatser, därefter pjäsplatser och slutligen infanteriets positioner. Beskjutningen gick i tretakt – Die Feuerwalze.

Därefter anföll de tyska soldaterna, men inte som tidigare under kriget med reguljära förband på bred front. Det var vad båda sidor prövat ända sedan skyttegravarna grävts senhösten 1914, alltid med i slutändan lika dåligt resultat. Istället gick specialutbildade och -utrustade förband först – stormtrupperna.

Beväpnade med moderna lätta kulsprutor, handgranater och eldkastare gjorde stormtrupperna koncentrerade anfall mot svagare delar av fiendens linjer. De nöjde sig inte med att erövra de närmaste skyttegravarna. Istället gick stormtrupperna på djupet, tills man slagit en djup bräsch genom fiendens hela försvarssystem. Isolerade öar av britter och fransmän som fortfarande höll stånd lämnades till andra infanterister att ta hand om senare. De kunde ändå inte göra något.

Nästan som i början av kriget avgjordes striderna genom eld och rörelse. Det var en triumf för tyskarna i allmänhet och generalen Erich Ludendorff i synnerhet. Det var han som gett den nya taktiken en chans att prövas i stor skala. Men han var faktiskt inte först, vissa metoder hade redan prövats av Ryssland på östfronten 1916, under den framgångsrika Brusilovoffensiven. En annan som utvecklat taktiken var en viss Erwin Rommel, då bataljonschef för tyska styrkor vid den italienska fronten 1917, i vad som senare kallats blixtkrig utan stridsvagnar.

Nej, några stridsvagnar hade han ju inte. Och knappast tyskarna över huvud taget för den delen. Ett faktum som till sist skulle få avgörande betydelse för världskrigets utgång.

Ludendorff, som trots att han egentligen bara var nummer två i rang efter generalstabschefen Paul von Hindenburg (kejsaren var det ingen som brydde sig om), var den som dragit upp planerna för en seger i kriget. Efter freden med Sovjetryssland i Brest-Litovsk i början på mars 1918 hade han ryggen fri. Men det var bråttom. Tysklands resurser var på upphällningen, inte minst de mänskliga i form av soldater. Efter freden i öst kunde 500 000 soldater föras över till fronten i väst. Fast nästan en miljon lämnades kvar i de gigantiska territorier i öst som erövrats från tsarens gamla imperium. De hade behövts på västfronten.

De brittiska och franska soldaterna började visserligen ta slut de också, för precis så hänsynslöst var kriget. Förlusterna i form av dödade, skadade, tillfångatagna eller saknade (vanligtvis dödade de också) var större än de nya kullar av 18-åriga ynglingar som kallades in, för att i många fall mista livet i en lerig skyttegrav redan under sin späda ungdom. Alla reserver utnyttjades, till sist också medelålders män, samtidigt som alla inblandade stater närmade sig ekonomisk, politisk och inte minst rent mänsklig kollaps. Det ryska imperiet hade fallit redan 1917, fler stod på tur.

Men britter och fransmän hade något som tyskarna saknade – en allierad i form av USA. Före kriget hade Förenta Staterna varit något av en militär småstat (svårt att föreställa sig i dag). Men under 1918 skulle USA sända nästan en och halv miljon män till Frankrike. Det skulle bli många fler under 1919, om det behövdes. Den amerikanska industrin var gigantisk och det fanns inget Tyskland kunde göra. Det oinskränkta ubåtskriget mot handelstrafiken hade till sist misslyckats.

Det fick bära eller brista för Ludendorff och Tyskland. Men när det verkligen gällde, visade sig det påstådda militärgeniet ganska osäker. Skulle man försöka bryta isär engelsmännen i norr från fransmännen i söder? Och ta kanalhamnarna? Eller gå direkt mot Paris? Mikaeloffensiven, liksom senare offensiver under våren och tidig sommar led av den högsta militärledningens om man så vill väldigt otyska beslutsvånda. De tyska stormtrupperna slets ned och kunde inte ersättas med nya eftersom det inte fanns några.

Men till skillnad från nästa världskrig var ingenting avgjort förrän under slutet av året. Britternas överbefälhavare, Douglas Haig, varnade för att man stod med ryggen mot väggen Engelska kanalen och måste slås till sista blodsdroppen. Till sist befann sig inte tyskarna längre bort, än att de kunde beskjuta den franska huvudstaden med artilleri. Framför sig hade de tyska soldaterna motståndare som var demoraliserade efter att ha förlorat dyrköpt terräng som det tagit månader, ja nästan år att erövra från tyskarna i blodiga skyttegravsstrider. Den tyska armén hade återerövrat allt och mer därtill på några veckor.

Det första världskriget var inte som det andra, där de sista månaderna bara vara en meningslös defilering i död för en tysk stat som alla visste skulle förlora. Våren 1918 däremot, hade Tyskland faktiskt kunnat vinna kriget.

Till sist hängde mycket på relativt oprövade amerikanska trupper, vid Chateu Thierry och Belleauskogen. De höll måttet och lyckades stoppa den tyska anfallsvågen.

Även om skyttegravar fortfarande grävdes vid behov, handlade det inte längre om något systematiskt skyttegravskrig. Den tiden var förbi. Dessutom hade amerikaner, engelsmän och fransmän stridsvagnar, som skulle spela allt större roll under 1918. Framtiden innebar samverkan mellan infanteri, pansar, artilleri och inte minst flyg. Väsensskilt från det krig stormakterna planerat för 1914, men också påtagligt annorlunda jämfört med kriget 1917. Det är i grund och botten så moderna krig fortfarande ser ut.

1914 gick den gamla världen under, också politiskt även få insåg det just då. 1918 föddes den nya, på slagfältet och i politiken.